jag är tom, mitt inre är alldeles tomt. för ett år sen skålade jag in det nya året med min flickvän jag hade levt ihop med i närmare 4 år,  våra vänner såg oss som det perfekta paret. vi hade det bra men ändå tog det slut. vi träffades nu i jul helgen och pratade om 2008 året, som bara har flugit förbi, detta år har det hänt så otroligt mycket. vi tog bl.a upp hur och varför det tog slut mellan oss. det var en så skön känsla i kroppen att bara få prata med dig, vi fick svar på våra frågor eller iaf jag fick svar på mina. du är för mig idag en vän jag aldrig skulle vilja vara utan och jag hoppas vi aldrig kommer komma ifrån varann, för du betyder så mycket för mig som vän....

igår skålade jag in året med en som inte är min flickvän (men kanske kunde varit), men som jag träffat i typ 4 månader. en tjej som jag tydligen tycker väldigt mycket om och som jag mår bra av att vara i närheten av. men jag förstod inte det när jag var med dig, utan sen när du gick ifrån mig och lämnade mig...varför är det i stort sätt alltid så. att man vet inte hur bra man har det med en människa förren man förlorar dem, t.ex ta typ dina föräldrar som alltid finns där men som man e så sjukt trött på ibland å bara vill va ifrån, men sen när man förlorar dem så saknar man dem mer än någonsin...varför uppskattar man inte saker förren det är försent...varför är man aldrig nöjd med det man har???



jag är en människa som bryr mig alldeles för mycket om vad omgivningen tycker och tänker, jag kör aldrig mitt eget race...jag är för svag för omgivningens åsikter, varför är jag så svag för den. varför ska allt alltid vara så bra utåt, varför strävar jag efter det... varför bara inte skita i allt å göra det jag tycker är bäst för mig själv!!!
det är något jag verkligen skulle behöva lära mig, för det är detta som sätter så otroliga käppar i hjulet för mig...!!!!