den 11:e är på torsdag och närmar sig med storm steg, vad fort ett år kan gå...minns dagen som igår, vet exaxt vart jag var å gjorde t.o.m vad människorna runt omkring mig gjorde...minns tåg resan hem som var ett rent helvete, både i hjärtat å i verkligheten för de var skogsbrand överallt så tåget kunde inte gå...jag var med frida på teater/chalmersgatan, david å calle var i garaget å tvätta rent... det var en solig å fin dag, å tog inte ditt sms riktigt på allvar, tänkte aja sånt överlever man, en hjärtinfarkt i dagens läge brukar inte vara några problem utan mer en varning att lyssna mer på kroppen..men inte i detta fallet...ångesten för vad jag skulle göra, ska jag åka hem till er eller stanna till helgen ska jag ta min semester nu å försöka finnas så mycket jag kan...telefonen gick varm ringde runt som en tok i panik till  vänner som känner oss båda...för tyvärr var situtionen inte den bästa emellan oss...alla sa bara lyssna på ditt hjärta, vad säger det?? att jag vill åka hem, gör det då salle.!!.sagt å gjort två timmar senare satt jag på tåget på g till norrk...eller bussen rättare sagt, de va lite blandat...
tre underbara människor mötte upp mig på stationen å skjutsa mig till dig, stelt var det JA, men det kändes ändå rätt på något sätt...och idag när jag tänker tillbax ångrar jag inte mitt beslut att åka hem, inte en sekund....!!
men JA det var de tre hårdaste veckor jag upplevt i mitt liv, de ska jag inte sticka under stolen med...att finnas där men ändå inte, konstig känsla...

tyvärr idag har vi ingen kontakt, jag har brutit den(eller ett uppehåll e bättre å säga)...min bästa vän som känner mig mer än någon annan där innanför skalet salle...orden"att alltid finnas" kanske e lite krassligt just nu, men DU VET tror inte jag behöver skriva mer....

 hoppas på en sommar nu utan att någon död ska inträffa, två sommrar i rad nu där det bara hänt hemskheter runt midsommar...

"de man älskar  kommer föralltid ha en speciell plats i hjärtat"


R.I.P